Tack och förlåt!!!
Jahapp, då ber vi att få tacka och be om ursäkt för den här gången då. Avslutet får stå symbol för hur hela månaden har varit. Som elefanter i glashus, ungefär. Andas ut, fransoser, nu åker elefanterna hem till la Suède igen.
Denna omgångs grand final blev så här:
Lägenheten är urstädad så vi går på restaurang.
Ludde bestämmer sig för att skrika sig till uppmärksamhet så fort föräldrarna inte pratar med eller tittar på honom. När servitrisen kommer för att ta upp beställning till exempel.
MAAAAAAAAAAMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!
TIIITTAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!
VAD SKA JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAG ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄTAAAAAAAA!!!
MMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA ...
Till sist tar jag ett stadigt grepp och ryter att han ska vara TYST.
UUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!!!
Tobbe beskyller mig, med rätta, för att vara franskare än fransmännen när barn ska tillrättavisas.
Nu vaknar Valle.
UUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!
Nu välter Ludde ut sin apelsinjuice och glaset går i tusen bitar. Mina jeans är dyngsura. Glas och kladd på golvet.
Servitrisen ser sammanbiten ut men försäkrar att det inte gör nåt.
MMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAMMMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!
Nu sätter Valle sin baguette i halsen och fontänspyr.
Nu tar Ludde av sig stövlarna och kastar ner på golvet.
MMMAAAAAAAAAA ...
Nu kastar Ludde kritor ner i apeslinslasket på golvet.
Nu pratar ALLA bordsgrannar om oss och nickar menande till varandra. Dom försöker inte ens dölja det.
Med sänkt blick ber vi om notan, lägger extra mycket dricks, ber om ursäkt och går därifrån. Efterrätten köper vi med oss upp från kvartersbutiken.
Jamen härregud, vad GÖR fransoserna för att ha pli på sina ungar? Franska barn är artiga och tysta från födseln. Vår äldste har alltid haft en integritet med två mils radie och drar sig inte för att skrika NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄJ till den som understår sig att röra honom. Eller titta på honom. Eller komma i närheten av honom. Detta har förvirrat flertalet franska föräldrar som bara vill hjälpa det svenska barnet, visa honom hur man ska sitta, hur man ska stå, hur man ska göra, hur det är tänkt att det ska gå till. Men vår son vill göra på sitt sätt och vrålar som om han blivit bränd åt dom hjälpsamma fransoserna som står handfallna inför detta barn som inte låter sig visas till rätta.
Men nu kan stan andas ut. Nu åker familjen Persson-Bildtgård hem för den här gången. Det är med vemod vi lämnar landet igen, men även om vi tycker att det mesta är grönare här så finns det åtminstone en i församlingen som kommer att må bra av att komma hem. Ludde. Han har haft party från början till slut, åkt karusell varje dag, varit på den ena lekplatsen bättre än den andra och fått extremt mycket uppmärksamhet från båda sina föräldrar. Men han behöver dagis. Han behöver jämnåriga kompisar att leka med. Varje dag. Vi misstänker att han mitt i alla festligheter är understimulerad. Vi däremot hade kunnat stanna kvar hur länge som helst. Men! Huka er, grodätare! Vi kommer tillbaks! Tills dess säger vi merci - och förlåt för fan.
Albumet finns här.
På resa!
Jag har kört i Paris, jag har kört i Paris, jag har kört i CENTRALA Paris! Hade jag fått bestämma skulle detta blogginlägg enbart handla om hur jag snitsigt snitslade fram familjen Persson Bildtgård genom femfiliga rondeller i fredagsrusning, snyggt parerandes både sicksackande scootrar och utryckningsfordon som hade bråttom. Sen skulle jag detaljerat redogöra för hur jag utan att blinka blinkade till höger och till vänster och liksom en van parisare kryssade fram längs boulevarderna, ut på ringleden och sen vidare ut i landet Frankrike. Och sen skulle albumet bara och endast bestå av bilder på mig bakom ratten. Om jag fick bestämma alltså. Jag är nämligen OERHÖRT stolt över att ha fixat Paris innerstad inte bara en utan två, TVÅ, gånger. Och det utan att få handsvett. Men nu har Tobbe hotat att lämna mig om jag är ett sånt ego så då gör jag inte det.
Vi har alltså varit på resa utanför Paris i fem dar. Med lånad bil från Hugues och Lore körde vi i fredags till Laval där vi hälsade på Jocelyn, Elodie och lilla Olivia som vi nu fick träffa för första gången. Elodie (i det här fallet handlar det bara om henne eftersom det här med barn enligt det franska socialförsäkringssystemet endast är en angelägenhet för mamman) har under dom år vi känt henne gått från privatanställd jurist i Paris till statligt anställd arbetsmiljöinspektör i Laval och därmed fått i franska mått väldigt förmånliga villkor när det gäller föräldraskap. Hon har som statsanställd fått rätt till tre månaders föräldraledighet. Hon har också rätt att vara hemma hela sex dagar per år med sjukt barn. Wow. Det får svenska förmåner när det kommer till barn att framstå som rena rama himmelriket. Vilket det ju också är. Sex dagars sjukfrånvaro ... shit. Efter den jävelvinter vi just genomlidit med konstant sjuka barn hade vi fått kicken båda två vid det här laget.
Vi stannade två dagar i Laval och hade det hur bra som helst. Vi gjorde utflykter på landsbygden och åt sena middagar. Det är inte dumt att ha vänner lite här och var i det här landet! Goda sådana dessutom.
I söndags lämnade vi Laval och drog vidare genom Loiredalen där vi bodde två nätter på Bed & Breakfast. Vi har susat genom fantastiskt vackra landskap, färgerna är heeelt otroliga nu, ätit supergott - och superäckligt, druckit cider, fikat ... och tittat på slott. Dom överträffar varandra, slotten. Hur kan det finnas så många slott på så liten yta?
Nu är vi tillbaks i Paris (där jag alltså kört i centrala stan och parkerat så där lite världsvant intill République och liksom alla andra struntat i att betala p-avgift eftersom böterna för felparkering är hundra spänn) och laddar för en sista vecka innan det är dags att åka hemåt igen. Med lite tur får den där vulkanen ett nytt utbrott lagom tills dess.
Albumet, som vi snart uppdaterar med nya bilder, finns här.
Monets trädgård!
Inget montage den här gången heller! Monets trädgård, it is. Ligger på tre kvarts avstånd med tåg från Paris. Nu är det full sommarvärme och allt blommar! För många turister bara, såna gillar inte vi äkta parisare. Förresten kan vi berätta att vår slagskämpe till son började leka väldigt gulligt med en flicka i den långa kön till trädgården. Dom hoppade upp och ner för trottoarkanten, räknade stenarna på husväggarna, var och en på sitt språk ... Plötsligt KRAMAR Ludvig Elliott Bildtgård, alias revirkungen, den franska ungen! Wow, föräldrarna blev tårögda där ska erkännas.
Vi åkte dit med Hugues och Lore och nu kan man ju undra om vi har några andra vänner än dom? Jo, det har vi. Två lyckades ta sig från Frankrike till USA minutrarna innan vulkanen satte stopp för flygrafiken. Två sitter fast i USA i väntan på att få komma hem till Frankrike (och dom har en hund som vi nu ordnar telefon- och mejlkedjor för att ta hand om). Ytterligare två vänner finns i Laval, sådär en tre, fyra timmar med bil från Paris. Och dit ska vi köra på fredag. Köra. Bil. Jag. Jag ska köra bil i Paris. Ursprungsplanen var att hyra bil i utkanten av stan för att slippa stadskörningen, men så fick vi låna bil gratis och sånt tackar man ju inte nej till. Så nu måste jag krångla ut bilen från garaget och ja, då kommer jag inte undan Paristrafiken. Med två barn i baksätet. Merde. Inför detta äventyr påminner jag mig själv om att jag kört trefilig vänstertrafik i Sydafrika, i värsta fredagsrusningen. OCH en rondell på det. Jamen då klarar man Paris också va? Vi stannar i Laval över helgen och kvartar sen två nätter i Loiredalen på vägen tillbaks. Åter i Paris tisdag kväll!
Tills dess säger vi à bientôt.
Ps: Jag är inte rädd, jag har kört i Port Elizabeth. Jag är inte rädd, jag har kört i Port Elizabeth. Jag är inte rädd ...
Albumet finns här.
Fölsedaaaaaaaaaag!
Nej, bilden är inte ett montage. Den är helt på riktigt och ett sorgligt bevis på hur Luddes föräldrar fullständigt tappade omdömet när dagens treåring skulle firas.
Dagen började oskyldigt med ja må han leva och jordgubbar. Sen paket. Och ballonger. Och SEN ... tivoli!!! Tjohoooooooooo! Europas största kringresande minsann. Vi gick ut mjukt med ankfiske för småbarn och sen ett par sedvanliga karuseller. Sen ökade vi tempot och gick på hoppborgen, nyckelpigan och pariserhjulet. Och efter det spårade det ur fullständigt när Luddes far tog med honom på flumride. Eller dumride som den numera heter. Trodde treåringen skulle behöva livslång terapi, plus rullstol och andra hjälpmedel för handikappade. Men ungen landar på jorden igen, överlycklig, hel och ren, skrikandes "DET VAR JÄÄÄÄÄTTEKUUUUUUUL PAAAAAAPPAAAAAAAA". Jorå, så att. Nån mespropp är han inte.
Efter dumriden lämnade vi nöjesfältet och picknickade med Hugues och Lore. Där satte vi hink och spade i handen på honom och blev normala föräldrar igen. Sen fick han rida ponny som avslutning på dagen. Bättre fölsedag kunde han inte ha fått och Ludvig Elliott Bildtgård kämpade tappert för att hålla kvar denna magiska dag ända in i det sista. Fråga honom hur gammal han är och han säger "tre, för jag är stor nu".
Jojo. Flumride minsann. Vi säger bara det.
Albumet finns här.
Paris calling!
Ropen skalla, Parisblogg åt alla!
Kul att vi har en fanclub som ber om dagliga uppdateringar! Jaja, vid närmare eftertanke är det bara mamma som ber om nyheter sju dar i veckan, men ändå. Det är lite svårt att hinna med att uppdatera varje dag. Våra rika artistliv tenderar att göra dagarna långa och vi kommer alltid hem till lägenheten alldeles för sent. Barnen är inte i säng förrän vid halv elva, elva och då är undertecknad också redo för bingen. Men nu så. På allmän, nåja, begäran.
Jag (den ömma modern) har nu klarat av två barn och en vagn i Paris tunnelbana vid ett flertal tillfällen. Toute seule, alldeles själv. Det går till så här: Valle i sjalen, Ludde i vagnen. Ryggsäck med blöjor och diverse nödvändigheter på ryggen. Sen ser man ut som om man vet vad man gör och börjar målmedvetet bumpa hela ekipaget nerför trapporna till metron. Ibland kommer någon till undsättning (en gång kom det två personer som resolut tog hela vagnen så att barnen skulle komma ner helskinnade), ibland inte. Det går vilket som. Förvånansvärt bra faktiskt. Det borde vara omöjligt. "Du skulle skaffa en mindre vagn", var det en undsättare som påpekade i går. Hon skulle bara veta att vi köpt Sveriges minsta vagnjävel. Nåja. Efter en dag är man lite mör ska erkännas.
Här skulle det vara skoj att skriva att vi har full sommarvärme, men dom senaste dagarna har det faktiskt varit ganska kallt. Vi snackar parisiska mått här vilket innebär att man har behövt ha jackan på sig. Brrr. Det har också legat ett fint dis över stan som gjort att avgaserna haft svårt att hitta ut. Det river i näsa och lungor och det är inte utan att man undrar hur det står till med lungcancern hos parisarna. Vi försöker se det positivt och tänker att nu får Valles astma verkligen visa vad den går för. Sen bestämmer vi oss för en håla i Bretagne den dag vi flyttar till Frankrike på riktigt.
I dag har vi varit mycket franska och låtit Ludde leka med båtarna i stora dammen i Jardin de Luxembourg. Gammeldags och parisiskt så det förslår. Sen köpte vi crêpes OCH den franska kakan macaron. Och så karusell ovanpå det förstås. Ohlala. I morrn väntar svenska kyrkan med kanelbulle och lek. Och på lördag har vi en treåring att fira! Han ska få åka så häääär många karuseller, men det vet han inte om.
Albumet med nya bilder finns här.
À bientôt!
Man har det för jävl ...
... a bra!
Måttot den här månaden är inte bara att skämma bort den äldste sonen med karusell och syltcrêpes varje dag, utan också oss själva. Inte med karusell och pannkaka men med kaffe och öl och kakor och all annan vardagskrydda. Mmmmmm! Det är så med Paris, man lever mycket ute bland folk, slår sig ner, tar en glass, en kaffe, en juice, man strosar vidare, slår sig ner igen och kör en da capo. Det går åt en massa pengar och det är värt varenda cent. Vi har sparpengar med oss. Var fransmännen får alla sina pengar ifrån? Det är ett mysterium. Nobody knows. Dom säljer säkert sina kroppar. Allt här är nämligen svindyrt, förutom kaffet men det är bergis statligt subventionerat. Baguetterna likaså. Bostäderna är det INTE. I går träffade vi våra vänner Hugues och Lore som ska flytta ut ur sitt skafferi till bostad och in i ett något större skafferi. Det, skafferiet alltså, ligger på markplan och har sängen i källaren. För det har dom gett fyra miljoner spänn. Och då är det inte ens isolerat.
På tal om Hugues och Lore är vi extra glada att vi kunde spendera gårdagen tillsammans med dom. Hon har dumt nog dragit på sig bröstcancer och mått sisådär under våren. Och sen fick våra ungar vattkoppor som hon uttryckligen ska hålla sig ifrån. Men i går kunde vi äntligen ses. Det är som sagt inte dumt alls att ha riktigt goda vänner i den här stan. Det blir ännu mer som hemma då.
Nu kommer snart Thierry och Gregoire från Allée Verte på middag. Vi var supercrazy och bjöd hit dom extremt tidigt, klockan sju redan, så det är dags att börja skala morötter. Här bjuder man vanligtvis in till middag vid åtta på kvällen, vilket innebär att man börjar mumsa nötter och dricka juice eller nåt vid halv nio, nio för att sen hugga in på middan vid tiodraget. Det är så det funkar här. C'est la France!
Album med nya bilder finns här.
Bon jour Pariiiiiiis!
Heeej Pariiiis! Salut! Tjohej gamla blogg! Ääääntligen! Jiiippiiiiie!
Nästan två år senare landar vi här igen och det känns som om det var en vecka sen sist. Vi bor vid Republique, inte långt från våra gamla kvarter. Vi känner oss helt som hemma och nickar igenkännande åt butiker, kaféer, gator och franska manér. Vi kysser vant på kind och vi bon jourar och salutar och kvistar målmedvetet ner till bageriet över gatan för att köpa frukostbaguette och dito croissanter. Mais oui, jorå, så att.
Astma-Valle gillar inte de parisiska avgaserna så honom trycker vi på inhalationsmockajängen lite oftare än vanligt. Ludde är däremot som en kalv på grönbete. Hans föräldrar har nämligen lovat honom en tur med karusellen VARJE dag, och såna löften glömmer man INTE. Föräldrarna har fått köpa ett häfte med biljetter till den lokala åkattraktionen för att spara ett par euros på mängdrabatten. I övrigt skuttar han fram längs gatorna med sin gula hink och sin röda spade, klädd i röd jacka, röd mössa och röda skor. Osedvanligt färgstarkt i franska mått, här traskar barnen runt i mer dämpade färger. Han drar med andra ord blickarna till sig. Och naturligtvis är han stans sötaste unge.
I går var vi "hemma" igen på Allée Verte. Middag hos våra forna grannar Thierry och Gregoire. Märkligt att gå in i vårt gamla hus, det luktade precis som förr. Underbart att träffa våra vänner igen! Ludde trivdes och språkade friskt på svenska medan killarna pratade tillbaks på franska. Det gick bra det med.
Visst ja, vi är ju här för att Tobbe ska jobba. Han har lyckats återaktivera sitt gamla bibliotekskort och kan nu sitta bland forskarna på BNF-bibblan och känna sig märkvärdig. Under tiden vallar lilla frun två barn på stadens lekplatser. Det finns många såna här, riktigt bra dessutom. Ludde var lite för liten för att uppskatta dom sist, men nu så. När han inte lyckas skrämma bort dom välartade franska barnen genom att argt skrika NEEEEEEJ till dom, ändrar han taktik och lånar i stället ut spade och hink och leker sen snällt sida vid sida. Ända tills nån kommer lite för nära och han drämmer till. Då drämmer fransosen tillbaks. Sen är slagsmålet i full gång och den ömma svenska modern står där och kan inte förklara särskilt mycket på franska men lägger som kompensation pannan i extra djupa, arga veck så att franska mammor och barnflickor ska förstå att det där var mycket, mycket dumt gjort.
Nähäpp, ny dag i morrn. Ska visst bli sexton grader och sol. Bäst att vara utvilad för att palla det.
Album med bilder finns här.
À bientôt!
Le grand final
Nu är det avskedsvals för hela slanten. Året är nerpackat i lådor som strax ska skeppas iväg meddelst lastbil till la Suède. Datorn stänger vi också av. Så det här blir sista inlägget på Parisbloggen.
Det är med några stänk av vemod vi vänder åter till kalla Norden ska erkännas. Vi har haft det hur bra som helst här och har blivit riktigt franska vid det här laget. Vi niar, madamar och monsieurar till höger och vänster, äter musslor med pommes frites (och tycker till och med att kombinationen är god), dricker café express varje dag, kysser på kind utan att blinka, äter trerätters klockan tio på kvällen och anser att det är normalt, svär på franska, ohlalaar över alla dumheter Sarkozy hittar på och använder franska ord i stället för svenska med jämna mellanrum.
Vi har nyss haft en fantastisk grand final på ett fantastiskt år. Vi åkte till våra vänner Jocelyn och Elodie i en pluttby med elva invånare några mil utanför La Rochelle på västkusten. Vi bodde i Jocelyns föräldrars inredningstidningssnygga hus. Philippe och Ariane från Paris var på semester i närheten kom och hälsade på en dag. Här sitter vi hela högen framför slottet där en författare för länge sen blev inspirerad och skrev Törnrosa.
Jahapp, då säger vi merci et au revoir. Nä förresten, vi säger merci et à bientôt. Vi ses snart igen!
Albumet - nu med liten filmsnutt på gående Ludde - finns här.
Tjohooooo la Suède!
Tjingeling, tjohejsan Sverige!
Vi ligger i slutspurten inför avfärd hemåt. Det innebär att vi är toksociala med allt och alla, såna vi känner sen förr men också nya bekantskaper. Så blev vi till exempel bjudna på middag hos granntanten för att titta på bilder från den lilla byn i Burkina Faso där hon jobbar. Très très sympa tyckte vi alla och beklagade att vi inte lärt känna varandra tidigare.
Att vi närmar oss slutet på det här fantastiska året innebär också att vi är tillbaks där vi började: i den franska byråkratin. Vi försöker till exempel avsluta olika abonnemang och ja, det går så där. Vi kan ta bredbandsabonnemanget till exempel. Vi gick till butiken där vi tecknade kontraktet i höstas för att säga upp det. Nope, vi var tvugna att skriva ett brev med vår begäran och skicka rekommenderat till huvudkontoret. Från huvudkontoret fick vi svaret att vi måste kontakta dom på ett kortnummer som bara funkar om man har telefonabonnemang hos dom - vilket vi inte har, och det framgår ju förstås av vårt kontrakt. Nåja, vi fick till slut tag på dom ändå. Anledningen var för att svara på frågan varför vi inte ville ta abonnemanget med oss till vår nya adress?
"Njaa, vi flyttar till la Suède", sa vi.
"Jamen, dom nya hyresgästerna då, kan inte dom ta över?"
"Njaa, det kommer inga nya", ljög vi.
"Okej, ni ska få avsluta abonnemanget, och det i förtid eftersom ni lämnar landet. Skicka bara in kopia på flygbiljetten så vi ser att ni verkligen lämnar landet så fixar vi det."
Wow, det var generöst tänkte vi och skickade inte bara in flygbiljetter utan också kopia på hyreskontrakt och pass. Rekommenderat.
Nytt svar: "Eftersom ni inte har skickat in något bevis på att ni lämnar landet får ni inte avsluta kontraktet i förtid".
Haha!
En vän till oss fick ett ännu roligare svar från sitt bredbandsbolag när hon begärde avslut: "Eftersom du inte lämnar landet på grund av någon naturkatastrof så kan du tyvärr inte få avlsuta ditt abonnemang hos oss". WOAHAHAHAHAAAAAA! Vi skrattar så vi dööööör! Och så undrar vi, uppriktigt intresserat, hur tänker dom då?
Paris har för övrigt hunnit bli riktigt varmt och svettigt. Väderprognosen har lovat 32 grader ... Som tur är åker vi ut till la Rochelle på västkusten nästa helg och hälsar på några vänner i deras föräldrahem. Vi ser fram emot friska havsfläktar!
Albumet finns här.
Semester!
Salut!
Man har varit på semester minsann och andats frisk lantluft! Ohlala så härligt! Först hyrde vi en stuga bland muande kor utanför lilla pluttbyn Missillac strax söder om Bretagne. Sen åkte vi upp i norr några dar innan vi åkte hem till Paris igen. Bil har vi haft hela tiden för att kunna se oss om ordentligt på bystan. Så har vi kört igenom den ena byn mer medeltida än den andra, besökt Nantes i hällregn, sett Asterix-landet Carnac i strålande sol, nästan blåst bort vid havet, besökt Mont st Michel, bott på fantastiskt fina bed & breakfast och ätit ihjäl oss på crêpes - som varenda liten håla hävdar är deras lokala rätt. Den enda rätten skulle vi vilja förtydliga. Vi tänker aldrig mer äta crêpes.
Ludde har lekt med hundar, gungat, spanat in kor, krälat runt i franska myllan, käkat grus, fått en massa blåmärken ... ja, haft det jädrans bra med andra ord! Han har också visat sig vara schizofren och vi har numera lärt känna hans halvbror: Ludde from hell. När Ludde from hell tittar fram på, låt oss säga en restaurang, tvingas hans föräldrar käka i pass. Den ena får kasta i sig maten medan den andra rastar gasten så långt bort som möjligt. Vi tror/hoppas/inbillar oss att vi kommer att skratta åt det där nån gång.
Albumet med finfina semesterbilder finns här!
Hej hej!
Tjena salut!
Man sorterar ut kläder som grannen får ta med sig när hon åker till Burkina Faso om några veckor! Således kommer inom kort små Burkinafasoner traska runt med Mussetröjor, Åhlensbyxor och solhattar som det står "liten men tuff" på.
Själva struntar vi i Afrika och åker till västra Frankrike i stället. Vi har hyrt en stuga i Missillac, en liten by nordväst om Nantes, strax under Bretagne. Vid slutet av Loiredalen kan man säga. Så här ser den ut:
Fin va? Vi stannar i fem dar och drar sen vidare norrut och tittar på Mont st Michel innan vi återvänder till Paris måndag den 14 juli, Frankrikes nationaldag! Då uppdaterar vi albumet som finns här.
A bientôt!
Han går!
Hallå hela pressen, radio å teve, alla som vi känner! HAN GÅR!!!
Jorå, så att.
Märkligt vad saker och ting kan förändras. Han låg nog och fnulade hela natten på hur han skulle göra för så fort han vaknat i morse ställde han sig upp i sängen utan stöd. Sen fortsatte han på golvet, reste sig upp för egen maskin och stod där och svajade, mindre och mindre ostadigt för varje gång. Till sist tog han ett steg. Och sen två. Och som mest tre! Ha! Är han inte osedvanligt intelligent och begåvad, vår lilla söta unge?
Och när vi nu är inne på märkligheter kan vi berätta om vårt livs dyraste kopp te: tvåhundrafemti spänn. Styck. Ja det var inget sketet Lipton på Starbucks utan en tjusig teceremoni på kinesiskt tehus som drivs av världens enda kvinnliga temästare, vad det nu innebär. För femhundra spänn fick vi två små tebrickor med olika tekannor, muggar, burkar och grejer som vi lärde oss ceremoniera ordenligt med. Det skulle värmas kannor och muggar och hällas hit och luktas dit. Väldigt tjusigt och jättekul! Kameran glömde vi givetvis hemma.
Albumet finns här.
Hälsningar från Normandie!
Man har varit i Normandie - igen! Alla vägar bär tydligen dit och inte har vi nåt emot det. Där är så himla finfint! Den här gången åkte vi med Hugues och Lore från Paris till en liten pluttby där Mathilde och Chris bor i ett hus mitt på bystan med utsikt över kullar å dalar å majsfält. Och en trädgård där stackars betongbarnet Ludde fick göra gräsdebut. Han var mycket fascinerad och nöjd kan hans föräldrar, som plötsligt fick lite dåligt samvete, meddela.
Mathilde känner vi förresten från Uppsala där hon pluggade för några år sen. Hon brukade komma hem till vår kökssoffa och prata franska med Tobbe.
Vi åkte runt i det fina landskapet och stannade lite här och var och sa åååh och wooooow och ooooh lalalaaaaa så klart och åt crêpes och drack cider. Vi stannade vid havet och Ludde, the Parisian, begick sin andra debut: havsdebuten. Lite kallt och blåsigt och blött och nja, det gick väl inte hem så där värst, trots att vi nöjde oss med tårna. Vi får väl slänga ungen i Seine så han vänjer sig!
Albumet med finfina bilder från helgen finns här.
Gla missommar!
Från alla oss i Paris till alla er i la Suède: go missommar på er!
För det sägs ju att det är midsommar? Vi såg det på nätet. Här nere finns det liksom inget alls som påminner om denna hednahelg. Sånt firas inte av fransmännen (men vi åkte till svenskbutiken vid Pigalle och köpte sill, hovmästarsås och fläderdryck så fort vi insett vad som är på g) och således är det vanlig arbetsdag här. Tobbe ska hålla seminarium på sitt projekt till exempel. En francaise, så klart. Han är jätteduktig på franska vid det här laget! Vilket är mer än man kan säga om Madame Persson. Vägen mot flytande språkkunskaper var lite knöligare än väntat med liten Ludde vid sin sida ...
Här nere har vi haft Petra på besök i dagarna tre. Fotograf-Petra som var i Pakistan med Agge. Förresten hon som tagit bilden på la familia på varuhuset Printemps tak (ni ser väl Mont Martre i bakgrunden va). Åsså har vi druckit öl och ätit chips framför fotbollen och sett båda våra hemländer förlora. Tobbe är upprörd och tycker att han kunde gjort det bättre själv, men Agge tycker att pöjkera var jätteduktiga som kunde träffa bollen flera gånger!
Så fort sista sillbiten är svald (vi köpte förresten också svensk färskpotatis i svenskbutiken, löjligt va) ska vi räkna våra slantar och se om vi har råd med en veckas semester i juli. Vi hoppas på Bretagne.
Albumet finns här.
Lyon!
Salut la Suède!
Man har varit i Lyon och så här fint var det! Tobbe intervjuade kockstudenter på Institute Paul Bocuse, en av landets mest kända kockskolor som drillar unga (män) till superkockar på restauranger med stjärnor på. Halv tre på natten anlände familjefadern till hotellet, proppmätt på ankbröst, potatis, smörkaka och ... sprit. Allt, utom möjligen spriten, dröp av fett. En av killarna ringde Tobbe ett par dar senare och frågade hur han mådde. Någon i sällskapet hade inte lyckats smälta allt det feta utan spytt upp hela festmåltiden. Mes! Köttätaren Tobbe har minsann inga såna problem.
Vi passade på att stanna ett par dagar extra för att göra Lyon. Himla fin stad, Frankrikes näst största minsann. Ett eget litet Eiffeltorn har dom också! Och hissar och rulltrappor i metron, imponerande.
Visst ja, Tobbe blev inbjuden av Paul Bocuse him self på onsdagen. Han hade hört talas om stjärnsociologen från la Suède och ville utöka receptbanken med några svenska rätter. Alternativt blev han, Tobbe alltså, bjuden på lunch på skolans egen restaurang av några av det nyinstiftade forskningsinstitutets personal. Så fick Tobbe äta gött en gång till och bli inbjuden till hösten för att presentera sin forskning.
Albumet med nya bilder från Lyon finns här.
